Inlägg taggade med:

Avatar

Favoriten tog hem priset för ”bästa film”

▸ ”Jag är väldigt glad och överraskad”

Läs mer...

Bäst klädda på Guldbaggegalan

PLUS Modeexperten sätter ➕ på kreationerna

Läs mer...

Eminem hittar empatin med samhällets mest avskydda

Eminem är inne i sin fjärde fas som artist, efter tiden som undergroundrappare, den långa tiden som megastjärna och den lika långa tiden som förvirrad föredetting. Nu har den fyrtiosjuårige rapguden hittat stabilitet i sin roll som förvaltare av en alltmer avlägsen och exotisk tradition och med sin förmåga att med distanserad författarblick gestalta skenande ilska och psykisk ohälsa.

Singeln ”Darkness” är som en modern ”Stan” där berättarjaget inte är ett galet fan utan en verklig person: massmördaren i Las Vegas som 2017 öppnade eld mot folkmassan nedanför sitt hotellfönster innan han tog sitt eget liv.

Genom att ikläda sig rollen som samhällets mest avskydda och försöka hitta människan inuti honom, utan att på något sätt romantisera, utforskar Eminem något som är sällsynt inom popmusik: empati.

Bästa spår: ”Darkness”, ”Little engine”

Läs fler musikrecensioner av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli, till exempel om hur debutanten Jelassi är som ett självständigt ljus.

Läs mer...

Därför missar Skarsgård galan

▸ Matias Varela: ”Det är smärtsamt”

Läs mer...

JUST NU: Live från Guldbaggen 2020

▸ Här anländer kändisarna på röda mattan

Läs mer...

Därför väljer kända kvinnorna yngre män

PLUS Psykologen om kändistrenden ✓ Fördelar ✓ Nackdelar ✓ ”Kan väcka avund”

Läs mer...

Svensken blir ny chef för Eurovision

▸ Han tar över efter Jon Ola Sand

Läs mer...

Magnifik, sublim och bjussig Schubert på Konserthuset

Alan Gilbert är inte bara före detta chefsdirigent (numera hedersdirigent) för Kungliga Filharmonikerna, nytillträdd chefsdirigent för Elbphilharmonie-orkestern i Hamburg och Kungliga Operans nya musikchef. Han är också violinist, violast, make och pappa. När han mellansnackar under denna utsålda kammarkonsert skjuter han in ett par ord till sina barn i publiken, och hans fru, cellisten Kajsa William-Olsson, är en av konsertens sex musiker.

 New York-sonen Gilbert säger att Stockholm är hans ”musikaliska hem” och att han älskar att spela med filharmonikerna. Att höra honom göra det som violast i kammarsättning, i stället för dirigent över ett hav av musiker, är roligt. Att se honom musicera ihop med sin fru är rörande. Kammarmusikens stora löfte, känslan av intimitet, infrias här. Musikernas blickar och leenden är fyllda med värme.

 Mozarts sjätte pianotrio blir en perfekt förrätt, en avslappnad bagatell som får den soliga dagen att kännas som en sommardag. Den följs av Kaija Saariahos ”Je sens un deuxième cœur” från 2003, ett av de starkaste kammarmusikverken jag har hört från 2000-talet. 

Denna trio är fritt inspirerad av tonsättarens egen opera ”Adriana mater” och en vidareutveckling av dess teman: moderskap, traumatiska familjeband, våldsutbrott och medlidande. De fem satserna kontrasterar häftigt mot varandra och är alla föredömligt korta, som fem stämplar med varsin sinnesstämning. I den vackra finalsatsen framstår William-Olssons cello som den havande kvinnans hjärta och Gilberts viola som barnets.

 Konsertens höjdpunkt är ändå Schuberts stråkkvintett, komponerad 1828, några månader innan den melankoliska mästaren dog, endast 31 år gammal. ”Kanske den bästa musik som någonsin har skrivits” säger Alan Gilbert. Normen bland stråkkvintetter är en stråkkvartettsättning med en extra viola, men Schubert valde i stället en extra cello. Och verkets två cellor blir som händer eller armar som omsluter lyssnaren i en tung trygghet.

 Öppningssatsen är magnifik, den långsamma andra satsen är sublim (violinisten Joakim Svenheden spelar fantastiskt här), den tredje satsen är ett ovanligt bjussigt scherzo som känns som en inverterad version av den andra satsen (formen är hetsig-inåtvänd-hetsig i stället för stillsam-våldsam-stillsam) och finalsatsen är gripande genom att musiken håller modet uppe trots att en kuslig trötthet dämpar entusiasmen – men alldeles i slutet exploderar ändå det energiska och bestämda. Livet vinner.

Läs fler texter av Nicholas Ringskog Ferrada-Noli och fler av DN:s konsertrecensioner 

Läs mer...

Därför skämdes han för ”Star trek”

PLUS Patrick Stewart om missnöjet ✓ Tuffa uppväxten i Yorkshire ✓ Nya actionserien

Läs mer...

Dolphs nya kärlek: Norska Emma, 24

▸ Stjärnan berättar om relationen

Läs mer...

Komikern avslöjar nya gravidlyckan

▸ ”Vi var inte alls förberedda”

Läs mer...

Blåsigt när öst och väst möttes i Sveriges framsida

För bara ett par år sedan gjorde en utställning i Tokyo smärre sensation när den lyfte fram det japanska inflytandet på Carl Larssons konst och Karin Larssons inredning i Sundborn. Den i våra ögon så ursvenske konstnären citerades med yttrandet: ”Som artist är Japan mitt fosterland”. En östlig påverkan som vi ibland har underskattat. Ett annat exempel bland svenska nationalikoner är Evert Taube som skrev att ”Orienten är vårt universitet” och som kallade sina favorit-trakter kring Orust för ”Mittens rike”.

I musiken har dock den öst-västliga länken länge varit uppenbar och erkänd på ett sätt som kanske ingen annanstans i konsten. Först tack vare konsekvenserna av Parisutställningen 1889 där javanesisk musik revolutionerade tänkandet hos Claude Debussy och Maurice Ravel. Och därefter på 1960-talet då indiska musiker med Ravi Shankar i spetsen öppnade västerländsk pop, jazz och konstmusik för ragamusik.

När Frontside internationella kammarmusikfestival för första gången gick av stapeln för ett år sedan på Röda Sten i Göteborg var temat transatlantiskt. I år var det förbindelserna med Orienten och Fjärran östern som var i fokus. 

Något som manifesterades med konserter under en indiskt klingande båttur med m/s Kungsö över älven och ett besök i ostindiefararen Götheborg som ligger förtöjd vid Eriksberg. Och vars kanondäck nu blev tillfällig konsertlokal för Wu Wei och hans kinesiska munorgel. Ett vindens ljud som också ackompanjerade lyckan över att Götheborg kommer att segla igen till sommaren runt hela Östersjön.

Dagen för dessa konserter till sjöss var mycket blåsig och det extrema högvattnet gjorde äntrandet smått dramatiskt då landgången knappt nådde ner till kajen. Men göteborgspubliken verkade inte särskilt bekymrad. Man litade på de handlingskraftiga däcksmännen och visste att tillbaka på Röda Sten väntade något helt annat – en stillhet i lotusblommans tecken med bland annat Debussys undersköna ”Pagode” och Katarina Karnéus och Johan Ullén i Sigurd von Kochs av indisk mytologi inspirerade ”Exotiska sånger”. Just den slags ”orientalism” som nyligen givits lite sensationell upprättelse genom en stor utställning i London.

Karnéus och Ullén återkom senare på kvällen i en ljuvligt porlande tolkning av Franz Schuberts ”Suleika” som har ett persiskt sagotema. Och i Johannes Brahms ”Åtta zigenarsånger” som han komponerade efter ett besök i Budapest. Längre österut kom han aldrig, men det räckte för att en orientaliskt färgad glöd skulle flamma upp i hans musik.

Den nutida tonsättare som man mest förknippar med länken mellan öst och väst är den i New York bosatte Tan Dun – bland annat för sin opera ”Marco Polo” och för sin filmmusik till ”Crouching Tiger”. Men det öst-västliga temat återfinns i allt han komponerar. 

Festivalens mest vulkaniska ögonblick kom när Karolina Öhman framförde hans ”Intercourse of Fire and Water” för solocello – och blev fullkomligt ett med sitt instrument. En rafflande passage, inte bara mellan två kontinenter och kulturer utan mellan kropp och själ, ande och materia.  

Läs fler texter av Martin Nyström och fler av DN:s konsertrecensioner        

Läs mer...

Stjärnan ställer in Guldbaggegalan

▸ ”Känns inte så lockande”

Läs mer...

”Fick som du ville och nu gillar du inte det”

▸ Osbourne: Meghan vill ha kändislivet

Läs mer...

Youtubern: ”Var mycket lögner”

▸ Avslöjandet efter kritiserade kampanjen

Läs mer...

De vann pris på filmgalan i natt

▸ Här är alla vinnare på SAG awards

Läs mer...

JUST NU: Låtskrivare död på scen

▸ Mitt under uppträdandet ✓ Jämförs med Dylan

Läs mer...

Algiers säregna ljudmix är tydlig som ett fingeravtryck

När jag ser skivbolagsbiografins formuleringar om att Algiers tredje album beträder ny och obanad terräng blir jag lite full i skratt. Eftersom det mesta är så på pricken likt de båda tidigare alstren från detta amerikanska experimentrockband: samma mix av kantiga, mörka, bitvis svårförenliga element. Pådrivande tvåtaktsrytm, ihåliga ljudlandskap fyllda av slagg, en grundton av jordig urmusik som work songs och gospel.

Reglagen må ha flyttats så att fler låtar befinner sig i ett avvaktande läge, några kan rent av kallas ballader, men själva soundet är tydligt som ett fingeravtryck.

Till känslan av enhetlighet bidrar också att samtliga texter är huggna ur samma väldiga långdikt av sångaren Franklin James Fisher, som han framför med sin särpräglat maniska sårighet. Givetvis under en himmel av sotsvart halvdager.

Bästa spår: ”Dispossession”, ”We can’t be found”

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om den nya avslutningen på Cortex korta skivkarriär.

Läs mer...

Vägrar ändra reklam: ”Jag styr – inte män”

▸ Trots fällningarna: Tänker aldrig be om ursäkt

Läs mer...

Stor SD-ilska efter punkbandets kupp

▸ Sa ’Fuck Jimmie’ i direktsänd gala

Läs mer...