Taube och Nordahl skapar sjudande orkesterpoesi

01 december 2021

Sven-Bertil Taube kallar sin nya skiva för orkesterpoesi, eller ”dikter med beledsagande musik”. Och det senare är en synnerligen bra beskrivning på denna stundtals sjövilt symfoniska platta som utgår från poeten Lars Forssells dikter om havet. Albumet är Taubes sjätte i samarbete med kompositören och dirigenten Peter Nordahl. Och som sådant är det storslaget, både i det allvarsamt lyriska anslaget, liksom i det virvlande kölvattnet som följer Nordahls sirliga kompositioner.

Taubes inläsningar har skett i London under pandemin, för att sedan skickas till Nordahl som därefter tonsatt och spelat in musiken tillsammans med Göteborgs symfoniker. Det är således rösten och recitationen som fått leda, sätta tonen för vad som mycket väl skulle kunna ses som 87-åringens livsbejakande farväl till ett långt konstnärskap.

Likt Marianne Faithfull, som i våras gav ut poesiskivan ”She walks in beauty” med Warren Ellis, är Sven-Bertil Taubes läsning allvarsam, nästan hövisk. Den är inte för den skullen teatral, men högtidlig och fylld av pondus. Överlag är hans tonläge ofta hest dramatiskt och sällan beslöjat med den värme som sken igenom i ”Aj”, den bedårande pianomonologen med vilken han gästade Miriam Bryants senaste skiva.

Hos Sven-Bertil Taube, Forssell och Nordahl känns havet påfallande ofta stort och ödsligt, ibland hotfullt, stundtals förorenat och nästan aldrig stilla. Vattnet är både början och slut, barndom och ålderdom, liv och grav.

På albumet möts vågskvalp och dova ljudvågor, crescendon och stråkar som spjärnar emot i allt det storvulna. Redan i inledande ”En horisont som dragen med linjal” sätts själva seendet i fokus, poesins kärna. Medan ”Om giftet dödar havet”, med sin suggestiva Knut Wiggenska underton, blir en musikalisk exposé i sig och albumets otvivelaktiga höjdpunkt.

Som om det inte vore pampigt nog kommer också ”Sånger ur havet” i form av en bok, med böljande akvareller av konstnären Lars Jonsson. Det är ett flerdimensionellt verk som både kan läsas, lyssnas och betraktas - lite beroende på vad man känner för och i vilken ordning man vill. Att hela projektet genomsyras av en scenisk kvalitet går det inte att ta miste på. ”Sånger ur havet” skulle göra sig fint som föreställning, med projicerade målningar, i en nedsläckt salong.

Bästa spår: ”Om giftet dödar havet”

Läs mer: Sven-Bertil Taube: Det finns ingen skräck i döden

Läs också mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: