The 1975 vill få med så mycket att hälften vore nog

22 maj 2020

The 1975 är popmusik i kvadrat. Albumen är timslånga och fyllda av allt som ryms mellan Earth, Wind & Fire, The Smiths, U2 och den poptrend som dominerar för tillfället. Frontmannen Matthew Healy lägger ut texten om hur relationer förändras av internet, om människans beroende av fossila bränslen eller annat som tål att tänkas på en betydligt längre stund än han ofta har gjort.

”Notes on a conditional form” fortsätter på den banan. Nästan varenda en av de tjugotvå låtarna är ett nytt subgenreexperiment: Refusedhardcore (”People”), triphop (”Shiny collarbone”), gospel (”Nothing revealed/everything denied”), techno (”Having no head”).

Den vaga samhällskritiken från förra skivan vässas på sina håll till radikal systemförändringspropaganda, bland annat med hjälp av ett brinnande Greta Thunberg-tal. The 1975 försöker kommentera vår snuttifierat släta och samtidigt grovt obarmhärtiga samtid genom att iklä sig och överdriva båda attityderna. Ett slags metateater där de blir vad de hatar för att göra en poäng.

De lyckas, men hade kunnat göra det på hälften så lång tid. Någon borde säga till Matthew Healy att självtillräckligt experimenterande i bästa fall distraherar och i värsta fall förstör popmusik. Det är nog inte så lätt att ge honom råd.

Bästa spår: ”Frail state of mind”

Läs fler musikrecensioner av Noa Söderberg, till exempel om hur bröderna Bennett vägt varje sekund på guldvåg.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: