The Felice Brothers kränger kraftigt i kurvorna

13 februari 2020

För femton år sen var de tre bröder från en håla i Catskillbergen, strax norr om Woodstock, som bodde tillsammans i Brooklyn och spelade i t-banan. Som gav ut egenpressade skivor i rask takt – numera dyra samlarobjekt – fick kontrakt med småbolag, växte och förgrenade sig. I små, organiska steg.

I dag är de etablerade som ett folkrockband bland många, men den där småskaliga grunden är tydlig också nu när de har tappat en av bröderna längs vägen och har en effektiv rytmsektion av bas och trummor att luta sig emot när det kränger i kurvorna.

För kränger gör det. Kanske extra mycket just den här kvällen, när det är uppsluppen turnéfinal efter en och en halv månad i Europa. Vid några tillfällen ser det faktiskt ut som om James Felice står vid sin klaviatur och kollar in sin bror Ian, liksom redo att agera snabbt om det skulle behövas.

Man behöver hur som helst inte veta något om bakgrunden för att inse att det är de båda bröderna det här handlar om. Som turas om att sjunga, även om Ian Felice sjunger betydligt fler – med en rabblande iver som ibland får honom att hoppa upp och ner på stället av, till synes, pur energi.

Lite som en amerikansk Olle Ljungström. Lika skev i rösten, lika ironisk men allvarlig. Och med ett sätt att spela gitarr som skänker massor av stadga när han täcker upp i bakgrunden, men kan te sig häpnadsväckande spretigt när han plötsligt tar ett litet solo.

De ser ytterligt olika ut. Ian tunn och nervig, James munter och muskulös. I mer än hälften av låtarna spelar James dragspel och förvånansvärt många går i tretakt, men de ystra skrönorna om vådan av dåligt leverne har på sistone alltmer bytts ut mot oroande ögonblicksbilder från ett USA som inte mår bra, där i synnerhet Ian Felice ibland framstår som en ung Bob Dylan med så många snabba observationer att spotta ut att man knappt hinner uppfatta dem.

Där USA är ”the land of propaganda” och han samlar ihop pengar för att själv bli president, med löftet att sätta jazzgiganten Charlie Parker på tiodollarsedlarna. Och där känslan av obehag är så stark att det blir lite konstigt när allt ändå slutar i skrålig pubmusikfinal, med det urgamla publikfriargreppet att Oslo minsann lät betydligt mer än så här.

Som om det var ett sådant band de var, men inte nödvändigtvis är längre.

Läs fler musikrecensioner av Nils Hansson, till exempel om Ian Noes mörka historier från östra Kentucky.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: