Tindersticks har bytt vemodet mot renodlad ilska

23 februari 2021

I trettio år har Tindersticks odlat vemodet i skarven mellan rännsten och romantisk elegans, närmare själslivet än omvärlden. Nu spirar i stället en lågintensiv ilska redan på öppningsspåret ”Man alone (can’t stop the fadin’)”.

Nya albumet ”Distractions” – bandets tjugoförsta inklusive soundtrack – är en oväntad pandemiprodukt. Men mer av en reaktion på förra skivan ”No treasure but hope” än på lockdown, även om den sociala distansen har satt sina spår.

Rudimentära trummaskinsrytmer snarare än stråkar backar upp Stuart Staples darrande baryton. Inte minst när han kanaliserar frustrationen över samtidens orättvisor (rasism och fallet George Floyd) i en modstulen discoversion av Television Personalities ”You’ll have to scream louder”.

Bakgrunden till den sorgsna pianobetraktelsen ”Tue-moi” är i sin tur terrorattacken mot konsertlokalen Bataclan, medan stillsamt framviskade spökbilder snarare för tankarna till en sentida Nick Cave. Det minimalistiska soundet ger låtarna (fyra egna och tre covers) en klädsamt klaustrofobisk inramning, där ljudet av både ösregn och fågelsång förstärker nerven i Tindersticks sårigt vackra balansgång.

Bästa spår: ”You’ll have to scream louder”, ”The bough bends”

Läs mer om musik och fler texter av Johanna Paulsson

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: