Tio verk som skildrar Weimar-republiken

20 juni 2019

Hanna Schygulla i ”Berlin Alexanderplatz” Foto: Bavaria Film/Wdr/Kobal/REX

”Berlin Alexanderplatz” (1980) (dvd, blue-ray)

Regi: Rainer Werner Fassbinder 

Med: Günter Lamprecht, Hanna Schygulla

Mästerligt mastodontverk för tv (långfilmen på 15 timmar visades i 13 delar) om olycksbarnen i Weimarrepublikens kaotiska fattig-Berlin. Günter Lamprecht spelar den utslagna transportarbetaren Franz Biberkopf som muckar från fängelset efter att ha dödat sin flickvän- Väl ute får han uppleva den tuffa tillvaron på samhällets skuggsida bland kriminella, prostituerade och andra utslagna existenser. Filmades första gången 1931 av Piel Jutzi.  

Liza Minnelli och Joel Grey i ”Cabaret” från 1972 Foto: Abc/Allied Artists/Kobal/REX

”Cabaret” (1972) 

Regi: Bob Fosse 

Med: Liza Minnelli, Michael York, Helmut Griem

”Come to the Cabaret old bum, come the the Cabaret...” Åttafaldigt Oscarsbelönad Hollywoodversion av Christopher Isherwoods roman ”The Berlin Stories” (1939) och Broadwaymusikalen från 1966. Filmen, som utspelar sig i det dekadenta Berlin under den dödsdömda Weimarrepublikens sista ödesår, speglar framväxten av nazismen. Liza Minnelli prisades med en gyllene statyett för sin roll som artisten Sally Bowles som bokstavligen bevittnar ett skiftande politiskt klimat: I början av filmen kastas medlemmar av nazistpartiet ut ur nöjeslokalen – för att i slutet helt dominera salongen. 

Emil Jannings och Marlene Dietrich i ”Den blå ängeln”. Foto: Rights Managed

”Den blå ängeln” (1930)

Regi: Josef von Sternberg

Med: Marlene Dietrich, Emil Jannings,   

En av tidernas största tyska klassiker som också var en publiksuccé över hela världen. Emil Jannings ger en oförglömlig gestaltning av total förnedring. Han spelar en professor vars karriär går i stöpet när han förälskar sig i – och senare äktar –den förföriska nattklubbssångerskan Lola-Lola (Marlene Dietrich). Efter att ha fått sparken från universitetet tvingas han uppträda som clown på nattklubben. Baseras på Heinrich Manns roman ”Professor Unrat”. 

Dirk Bogarde i ”Despair”. Foto: Geria/Bavaria/S F P/Kobal/REX

”Despair” (1978) 

Regi: Rainer Werner Fassbinder 

Med: Dirk Bogarde, Andréa Ferréol, Klaus Löwitsch

Fassbinders filmatisering av Vladimir Nabokovs ironiska roman tävlade om Guldpalmen i Cannes 1978. Brittiska filmstjärnan Dirk Bogarde spelar den sovjetiska flyktingen Hermann Hermann – son till en baltisk-tysk pappa och en välbärgad judisk mamma från Ryssland – som bor i Berlin under Wiemar-eran. Under den ekonomiska depressionen blir han trakasserad av nazistiska råskinn och drömmer om att fly. 

Marita Breuer i ”Heimat 1” (1984) Foto: Rights Managed

”Heimat” 

Regi: Edgar Reitz

Med: Hermann Simon, Jettchen Niem, Jakob Simon

Högklassig och djupt imponerande hembygdsserie som tillhör det mest ambitiösa som någonsin har gjorts för tv. Via en familj i den fiktiv familj från byn Sabbach i Hunsrück försöker Edgar Reitz dramatisera och spegla hela Tysklands 1900-talshistoria. De första två episoderna i den första delen av denna episka släktkrönika utspelar sig under 1919 till 1933 under Weimarrepubliken. 

Robert Carlyle som Hitler i ”HItler - ondskans natur”. Foto: ©Alliance Atlantis Communications

”Hitler – ondskans natur” (2003)

Regi: Christian Duguay

Med: Robert Carlyle, Peter Stormare, Peter O'Toole, 

Miniserie (sändes i SVT) som skildrar Hitlers uppväxt och åren i första världskrigets skyttegravar till den brokiga karriären som agitatorisk politiker i München fram till det nazistiska maktövertagandet 1933 som också blir slutet på Weimar-republiken. Peter Stormare spelar den makthungriga SA-ledaren Ernst Röhm som Hitler lät mörda under utrensningsaktionen som kallas ”de långa knivarnas natt”. 

Bild 1 av 2 Kim Novak och David Bowie i ”Just a gigolo”.

Foto: ©United Artists/Courtesy Everett

Bild 2 av 2

Foto: ©United Artists/Courtesy Everett

”Just a gigolo” (1978) 

Regi: David Hemmings

Med: David Bowie, Kim Novak, Sydne Rome 

”Mina 32 Elvis Presley-filmer nedkokad till en”, var David Bowies kommentar till filmkritikernas sågningar av detta märkliga melodrama. I filmen spelar han den preussiske officeren Paul Ambrosius von Przygodski som återvänder hem från första världskrigets skyttegravar. I arbetslöshetens Berlin tvingas han jobba som gigolo på en bordell (!) som drivs av ”Baronessan”, spelad av Marlene Dietrich. Det slutar illa för den brittiska popstjärnan som blir dödad i en gatustrid mellan nazister och kommunister. Mot sin uttryckliga vilja får han en hedersbegravning av nazisterna. 

Foto: Rights Managed

”M – en stad söker en mördare” (1931)

Regi: Fritz Lang 

Med: Peter Lorre, Ellen Widmann, Inge Landgut

Expressionistisk kriminalklassiker om en brutal barnamördare som sätter skräck i en tysk stad. När polisen misslyckas med sitt jobb och stör de kriminella ligorna, gör den undre världen gemensam sak för att fånga Peter Lorres rollfigur, Hans Beckert. ”M” baserades på historien om Peter Kürten – ”Vampyren från Düsseldorf” och var en av de första tyska ljudfilmerna. Två år senare gick regissören Fritz Lang i amerikansk exil i samband med nazisternas maktövertagande.  

Noah Taylor och John Cusack i ”Max”. Foto: Rights Managed

”Max” (2002) 

Regi och manus: Menno Meyjes

Med: John Cusack, Noah Taylor, Leelee Sobieski 

Fiktivt drama som skildrar vänskapen mellan den judiska konsthandlaren Max Rothman (spelad av John Cusack) och en ung österrikisk konstnär, Adolf Hitler (Noah Taylor). Meyjes utforskar hur Hitlers nazistiska världsbild tog form och ställer bland annat den hypotetiska frågan om vad som hade hänt om den senare Führern hade blivit erkänd som konstnär. 

Liv Ullmann och David Carradine i ”Ormens ägg” Foto: Courtesy Everett Collection

”Ormens ägg” (1977) 

Regi: Ingmar Bergman

Med: Liv Ullmann, David Carradine

Bergman studerar det ondas uppkomst i ett skräckliknande drama som utspelar sig under Weimar-republiken i början av 1920-talet. David Carradine spelar Abel Rosenberg som kommer till Berlin för att ta reda på sanningen bakom sin älskade brors självmord bara för att konfronteras med antisemitism, depression och missbruk. ”Vill Bergman varna för våra egna ormägg - och det vill han nog - är det kanske ingen bra metod att skrämma livet ur folk”, skrev DN:s Hanserik Hjertén i sin recension. 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: