Tony Iommi: Jag ville göra musik med samma attack som Beethoven

29 september 2020

När fan blir gammal blir han religiös, brukar det heta. Och kanske är det särskilt talande för gamla hårdrockare. Black Sabbaths originalmedlemmar är i dag fyra farbröder i farfarsåldern. Att de för ett halvt sekel sedan lade grunden för heavy metal-genren och skapade viss moralpanik med sin ockulta dragningskraft är så att säga historia. Gitarristen Tony Iommi är numera bosatt på den engelska landsbygden i natursköna Cotswolds, ursäktar sig artigt varje gång han harklar sig och lägger ut texten om ikoniska riff med en kombination av stolthet och ödmjukhet.

– Jag bodde i Los Angeles ett tag, men det var inte riktigt jag, säger Iommi och låter precis så sympatiskt jordnära att man tror honom.

72-åringen är den ende i bandet som återvände hem till Midlands efter en utflykt till LA (”skatten i England var absurd och på den tiden jobbade vi ändå mest där borta”). Han och hans fingrar är förmodligen den främsta anledningen till att Black Sabbath skrev in sig i musikhistorien med ett sound som skickat impulser till såväl punken som dovt skorrande drone doom. I september 1970, bara ett halvår efter den självbetitlade debutplattan, kom andra albumet ”Paranoid” som i höst fyller 50 och återutges som lyxig jubileumsbox.

Foto: Rajko Simunovic / Alamy Stock Photo

Vad var det som gjorde ”Paranoid” till en albumetta på den brittiska topplistan?

– Fansen! Kritikerna hatade den, de tyckte inte alls om oss när vi började, berättar Iommi som tycker att skivan har åldrats väl och är glad att folk fortfarande pratar om den.

– Vi gjorde den med hjärtat. Albumen på den tiden var inte mekaniskt producerade med datorer som en massa grejer nu för tiden. Musiken var skapad från grunden, för hand om man så vill.

Iommi drar sig till minnes titelspårets tillkomst som utfyllnadsspår. Medan resten av bandet gick ut på stan för att dricka öl eller kaffe satt han ensam kvar i studion när producenten meddelade att det behövdes ytterligare en kort låt för att fylla ut skivan.

– Herregud! tänkte jag som aldrig hade skrivit en kort låt tidigare. Men jag kom på riffet till ”Paranoid” och väntade in grabbarna för att höra vad de tyckte. Sedan satte vi ihop låten på 20 minuter. Vi hade inga förväntningar alls, men den korta upptempolåten var en självklar singel och blev en hit, precis som hela albumet.

Förnöjsamt konstaterar Iommi att många av låtarna än i dag dyker upp i både filmer (”Iron man”) och bilreklam. Sådant som inbringar stålar och på rockspråk stavas ”sell out”. Men allting började i Birmingham, på den tiden en grogrund för allt tyngre rockmusik.

– Birmingham var lite som Detroit. Det var en motorstad, där man byggde bilar. Både jag och Ozzy jobbade på fabrik. Även en del andra band som Judas Priest kom från industriområdet och det var rätt ruffiga tider med gäng och sådant. Men till skillnad från dagens upplopp omsatte vi vår ilska i musiken, säger Iommi.

Som 17-åring råkade han ut för den arbetsplatsolycka – två kapade fingertoppar – som kom att sätta sin prägel på Black Sabbath-soundet. Läkarna sa att han aldrig skulle kunna spela gitarr igen, men Iommi vägrade ge upp.

– Jag kunde helt enkelt inte acceptera det, jag ville verkligen fortsätta spela, säger han och berättar om hur han själv tillverkade en sorts fingerborgar för att skydda sina ömma fingrar under de första månaderna.

Dessutom modifierade han gitarren och bytte till banjosträngar innan han till slut kom i kontakt med ett företag i Wales som var villiga att specialtillverka tunnare strängar åt honom långt innan olika tjocklek blev standard.

Ändå var det först efter Black Sabbaths två första skivor som Iommi började stämma ner gitarren för att få ett ”fetare sound”. Få musiker kan skryta med att i princip ha uppfunnit en hel genre, även om Black Sabbath naturligtvis inte var helt ensamma i skarven mellan blues, psykedelisk rock och metal. För texterna stod i första hand basisten Geezer Butler som matchade tunga riff med lika tunga teman, inte minst i ”War pigs” med sin svidande kritik mot politiska ledare och Vietnamkriget. Men den tidiga inspirationen kom från skräckfilmer.

– Jag och Geezer brukade gå på nattbio för att se ”Mumien”, ”Dracula” och den sortens filmer som inte alls är skrämmande i dag, men på den tiden var de häftiga. Jag ville återskapa den wow-känslan i musiken.

En tioårig Tony Iommi spelade dragspel precis som resten av den italienska familjen.

– Jag ville egentligen spela trummor, men vi var så trångbodda att man inte ens hade fått in en virveltrumma, än mindre ett helt trumset så mamma gav mig en gitarr och sedan dess har jag aldrig tittat i backspegeln, säger Iommi.

Han gick i gång på instrumentala gitarrgruppen The Shadows, Chuck Berrys rock'n'roll och jazzgitarrister som Joe Pass, men småningom även ”klassiska grejer”.

– Jag brukade ofta lyssna på klassisk musik i turnébussen, Beethoven och en del riktigt dramatiska grejer. Jag älskade det och ville göra musik med samma slags attack som finns hos Beethoven.

För några år sedan skrev Iommi ett körverk i samband med Birminghamkatedralens 300-årsjubileum.

– När man är med i ett band som Black Sabbath tror folk att man bara spelar den sortens musik så jag uppskattar att göra annorlunda saker. Att få en förfrågan om att skriva körmusik var en bra utmaning, förklarar han.

Låten gjordes i syfte att samla in pengar till kyrkan och kanske kan man säga att cirkeln nu är sluten med tanke på att rocklegendaren aldrig stått på scen utan sitt (rättvända) kors kring halsen.

– Vid ett par tillfällen har jag glömt det i kassaskåpet på hotellrummet och blivit tvungen att skicka i väg min personliga assistent för att hämta det. Geezer slarvade bort sitt på en fotbollsmatch, men korsen blev tidigt en symbol för oss.

Likväl drog Black Sabbath inledningsvis till sig folk som var inne på häxkonster och pressen utmålade bandet som satanister. Något som naturligtvis skapade en snackis i en tid långt före både internet och musikvideokanalen MTV. Black Sabbath skippade snart intervjuerna – till och med journalisterna var rädda för dem påstår Iommi – och satsade på idogt turnerande.

– Om man lyssnar på våra texter så tar de upp farorna med svart magi och många av låtarna handlar om allt dåligt som hände just då, som Vietnamkriget och sådant. Men folk missförstod oss ofta.

När sångaren Ozzy Osbourne bet huvudet av en fladdermus på scen under en soloturné i början av 1980-talet hade han trots allt redan fått kicken ur Black Sabbath på grund av sina omfattande drog- och alkoholproblem. Jag får för övrigt stränga förhållningsregler om att inte ”slänga in några Ozzy-frågor” under intervjun. Men Iommi berättar självmant att de hörs av varje vecka, fast numera oftast via sms.

– Ozzy är inte så bra på telefonsamtal. Han har svårt att koncentrera sig i mer än tre sekunder, säger Iommi som håller kontakten även med övriga originalmedlemmar om vardagliga saker som dagsform och krämpor. 2012, i samma veva som återföreningen och sista studioalbumet ”13”, fick gitarristen själv diagnosen lymfkörtelcancer och drog ner på turnerandet.

– Vi har alla våra hälsoproblem, konstaterar han och skrattar.

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: