Traditionell ”Messias” med enahanda klangkolorit när Östersjöfestivalen gick i mål

20 september 2021

Det är antagligen historiens mest framgångsrika musikverk. I varje fall det mest framförda, åtminstone under århundradenas gång. Bara i Stockholm har Händels ”Messias” framförts varje år sedan 1920-talet. Storkyrkans mångårige körledare Gustaf Sjökvist lär ha dirigerat detta slitstarka oratorium bortåt 150 gånger.

Georg Friedrich Händel behövde bara 24 dagar för att komponera de 259 notsidorna som – lite svepande – skildrar Kristus födelse, lidande och återuppståndelse. Uruppförandet i Dublin 1742 blev en jättesuccé; inte minst tack vare den välsjungande skådespelerskan mrs Cibber i altpartiet. En präst i S:t Patrickkatedralen sägs snyftande ha utbrustit: ”Kvinna, för detta förlåter jag dig alla dina synder!”.

Till ”Messias” som final på årets Östersjöfestival hade Berwaldhallen engagerat dirigenten Reinhard Goebel, ett gediget barockproffs känd för sin mångåriga ensemble Musica Antiqua. Därtill en högklassig solistkvartett – så tillsammans med Radiokören och Sveriges Radios Symfoniorkester borde det kunna bli en ”Messias” utöver det vanliga.

Men vi fick en förvånansvärt traditionell tolkning. Om det nu var så mycket en tolkning?  Välspelat, välsjunget och väloljat – ja. Men i en enahanda klangkolorit och snäv dynamik som rörde sig mellan mezzoforte och forte.

”Messias” är inte någon bastant barockmaskin på löpande band. Bland alla fugor finns starka känslor och färger, som Goebel obegripligt nog ignorerade. Inte heller lät han Radiokören briljera där det finns plats för virtuositet.

Det blev den influgne basen Matthew Rose, som med myndig stämma ruskade om. Tänk om Goebel också hade kunnat skapa ett suggestivt klangrum för ”The people that walked in darkness”. Eller ett mer empatiskt understöd till Kristina Hammarströms mörkt sammetsmjuka alt i ”He was despised”.

Läs fler konsertrecensioner och andra texter av Camilla Lundberg

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: