Ulf Lundell hittar nya ingångar till sina blyertsskisser

27 november 2020

Ulf Lundell fortsätter att sätta färg på sina blyertsskisser. ”Telegram” är ytterligare en samling nya versioner av några av de 27 låtar Lundell närmast från ingenstans slängde upp på sin hemsida i början av 2018 och som senare gavs ut som dubbelalbumet ”Skisser”. Precis som på fjolårets ”Tranorna kommer” vill Lundell på ”Telegram” ge de avskalade och akustiska ursprungslåtarna några fler musikaliska lager genom att spela in dem igen, med band.

Precis som där ofta med väldigt gott resultat. Lundell och medmusikerna hanterar låtarna så varsamt att de påfallande ofta hittar nya ingångar och annorlunda energi genom att addera stråkar, dovt dramatiska elgitarrer och tassande trummor.

Visst går det att ha precis samma invändningar mot ”Telegram” som många andra av Lundells album på den här sidan ”Xavante”. Tveksamma formuleringar som skaver lite, bluesrock som lunkar fram emellanåt, stunder när veteranen närmast oundvikligt slirar ned i hjulspår han varit i många gånger förr, enskilda låtar (som den ”Lambada”-lånande ”Kallt té klockan tio”) vacklar något.

Samtidigt är ”Telegram”, precis som ”Skisser” och ”Tranorna kommer”, en skiva som, som helhet, verkligen kränger, som engagerar, som vill mycket. Precis som de ständiga förebilderna Dylan och Springsteen har den 71-åriga Lundell av naturliga skäl aldrig varit mer medveten om att han är på livets upplopp, att ridån gått upp för sista akten. Och tiden går snabbt. Igår klippte han gräset, snart är det vinter. Han har ”inga kvinnor, inga rötter” längre. Folk runtomkring honom försvinner. Snart har han levt ett helt liv. Vad vill han göra? Vad har han gjort?

Den insiktsfulla skörheten när han svarar på de där frågorna i låtar som den Daniel Lanois-episka ”Tomt rum” och den gastkramande ”Död svart sjö” (där ett möte vid en dödssäng i tonåren speglas i insikten om allas oundvikliga slutpunkt) gör ”Telegram” till ett bevis för att han fortfarande brinner.

Bästa spår: ”Tomt rum”

Läs mer om musik och fler texter av Mattias Dahlström

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: