Vokalisternas och glittrets afton

27 december 2009

Håkan Engström recenserar hyllningskvällen till Michael Jackson och sista "En
Afton"-kvällen var en fin final, skriver han.

”En afton med Michael Jackson”

En ung man står på scenen, ekiperad i vad som ser ut som en lektorsutstyrsel
från 1940-talets Cambridge. Han förkunnar, bara lätt urskuldande:

”Vi i Forest & Crispian kan inte sjunga som Michael Jackson. Vi kan
inte dansa som han. Men vi ser allihop ut som han”.

Så träder den rufsiga existensen ett par steg bakåt och lämnar plats för sin
bror, en man klädd i fluga och plommonstop, och som strax leder bandet i en
frustande sorts vauduville-tagning av Michael Jacksons ”They Don’t Care
About Us”.

Han uppträder mindre som en estradör än som en frustrerad man som mitt i
steget och för första gången i sitt liv tappat fattningen offentligt, och
som nu passar på att kompensera för alla de situationer då hans hämningar
hindrat hans verkliga ilskna jag att komma till tals.

Det är ett magnifikt och för kvällen ganska otypiskt ögonblick, en
föreställning mitt i framställningen av Michael Jacksons typ Greatest Hits.
Det är så oväntat att man bara har två val: att slå blicken i golvet och
tänka på annat, eller att fundera över vilka möjligheter som ett koncept
likt ”En afton med Aftonorketsern” egentligen rymmer.

Jag ser i princip två. För det första kan man, som Forest &
Crispian, ironisera eller gå in för det oväntade greppet. Chockverkan. Eller
så jobbar man på att efterlikna originalen, likt ett glorifierat och
egentligen kanske överkvalificerat coverband.

Bägge metoderna har prövats under Aftonorkesterns två och ett halvt år på
Debasers Malmöscen. Bägge metoderna har funkat ganska väl, inte minst denna
avslutningsafton med Michael Jackson som tema. Men alltsammans känns väldigt
beprövat – det är helt rätt att lägga av nu. Överraskningsmöjligheterna är i
stort sett uttömda, och behovet av imitatörer och popstandardtolkare är i
dessa tider av Idol och X Factor minst sagt begränsat.

Men det blev en fin final, i huvudsak en vokalisternas och glittrets afton.
Vivian Buczec sjöng, verkligen sjöng sig igenom ”Thriller”.
Asha Ali drev upp tempen ytterligare i ”P.Y.T”, med en intensitet
jag aldrig riktigt upplevt hos henne tidigare. Pauline var säker i sina båda
låtar, ”Wanna Be Startin’ Somethin'” och ”Rock With You”.
Dessa är låtar som servades väl av det nya Aftonbandet, en distinkt
discomaskin ledd av gitarristen Sebastian Lilja.

Men Jonas Drejholts bästa nummer framförde han ensam vid synten. Han
introducerade låten som något man får dansa till i slowmotion eller kanske
stretcha till. Sången ifråga var ”I Can’t Help It”; den
har skrivits av Stevie Wonder, och Jonas Drejholt såg till att det hördes.

Fast inget kunde slå Helena Josefsson denna afton. ”Beat It”
gjorde hon med vokal attack, fullständigt oblygt – en överväldigande cover. ”Ain’t
No Sunshine” var mycket mer än så: fem minuter av längtan, kärlek,
sorg, utlevelse, blues, soul och hjärta. En cover? Nänä. Den här versionen
var helt otäckt.

Hämtat från Sydsvenskan

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: