Willie Nelsons sjuttionde skiva är perfekt för ljumma sommarkvällar

03 juli 2020

Redan i början av 70-talet befäste Willie Nelson sin position som country-pionjär, jämte Johnny Cash och Kris Kristofferson. 

Vid 87 års ålder (och trots en betydande förmögenhet) ser Nelson fortfarande turnébussen, uppkallad efter växten kaprifol, som sitt primära hem. Någonting han, i en intervju, har förklarat med att han blir deprimerad om han håller sig borta från vägarna för länge och att han helt enkelt inte mår särskilt bra när han inte arbetar. 

Och arbetat det har countrylegendaren sannerligen gjort. 

”First rose of spring” är Willie Nelson sjuttionde skiva. Måhända inte lika progressiv eller renodlad som nyckelverket ”Yesterday’s wine” från 1971, men nya albumet är ändå en habil samling låtar med en organisk orkestrering som gjord för ljumma sommarkvällar på verandan. 

Låtarna är ömsom smyckade med munspel och hammondorgel, ömsom med plockande gitarrer av alla de slag. Titelspåret är en bitterljuv kärleksballad extra allt som Nelson framför med sådan naiv uppriktighet i sin raspiga röst att den framstår som kongenial, samtidigt som den visar hans kvalitéer som väderbiten estradör. Någonting som fördjupas i den humoristiskt svartsynta uppväxtskildringen ”I’m the only hell my mama ever raised”, om en kriminell ynglings många snedsteg. En stundtals ojämn skiva, men rakt igenom genuin.

Bästa spår; ”First rose of spring”

Läs mer om musik och fler texter av Alexandra Sundqvist 

Skriv en kommentar

Tidigare inlägg:

Nästa inlägg: