Anders Jaderup såg Wilmer X återförenas på Posthusplatsen. Här är recensionen.
Åtminstone för alla rockälskare var Wilmer X under många år en lika stark
symbol för Malmö som Kockumskranen.
Bandets återföreningsspelning i samband med Citytunnelns invigning sker inte
mycket mer än ett stenkast ifrån platsen där kranen stod och när Malmövinden
biter i kinderna samtidigt som Nisse Hellberg drar igång konserten med ”Den
fria världen” är det lätt att få känslan av cirklar som sluts.
En annan känsla är den av långsamt bortdomnande tår och fingrar.
Det är onekligen en utmaning för bandet att få låtar som i alla år svettats på
trånga rockklubbar att spraka med samma intensitet på en utomhusscen när
temperaturen är runt noll. Nisse Hellberg har inte mycket mer på sig än han
brukat ha på KB och man nästan hoppas att han hällt något värmande i
läskburken som han dricker ur.
Men om starten känns lite kylslaget trevande så blir bandmedlemmarna efter en
stund åtminstone bildligt talat varma i kläderna. Jalle Lorensson, numera
chef för Malmö stads kulturskola, manar på publiken på sitt sedvanliga vis
och när tempot höjs i exempelvis ”För dum för pop” är det svårt att tro att
det gått fem år sedan Wilmer X senast stod på scen.
Gamla låtar blandas med lite nyare, de mest kända varvas med några inte lika
sönderspelade. Roligast är att Hellberg släpper på prestigen och plockar med
”Vem är den flickan”, skriven av basisten Thomas Holst.
Extragitarristen Janne Lindén spelar snygg slide i countrygungande ”Jag är
bara lycklig när jag dricker” och att ett par intill mig börjar dansa
tryckare till ”Vem får nu se alla tårar” beror nog inte bara på att de
försöker hålla värmen; den gråtmilda balladen har åldrats med påtaglig
värdighet.
Och på tal om slutna cirklar: om Citytunneln redan varit i full bruk hade
Nisse Hellberg kunnat sätta sig på första bästa tåg efter konserten och
sedan kliva av på Station Triangeln, precis intill platsen för Wilmers
första spelning för sådär trettiotvå år sedan. I samma stad, i ett helt
annat Malmö.
